Lite bilder att kittla synnerverna med (en liten fotohistoria)

Jag var 8 år när jag första gången använde en kamera. Jag helt sonika "lånade" mammas och tog lite suddiga och svajiga bilder på allt möjligt. Motljus vill jag minnas att jag gillade liksom nåt min storebror kallar "mås i flykt", en serie bilder jag tog på måsar och andra fåglar som av olika anledningar lyckades komma undan min kamera, till min stora förtrytelse. Här är ett sådant från tidigt 1980-tal:

Notera måsvingen längst upp i bild.

I övrigt höll jag helst på med att fotografera nonsens, t ex skivomslag som jag lagt på golvet, grässtrån, grenar och liknande. Tidigt fastnade jag också för moln och solens upp- och nedgångar. Jag är ju född i Göteborg och spårvagnar blev då även det ett motiv, detta är ett av de typiska bilderna jag tog, skakigt och ur en underlig vinkel:

Vid den här tiden gick 2:an från Tynnered till Biskopsgården och tillbaka. Det framgår kanske inte av detta suddiga foto.

Människor har det inte blivit lika mycket av, ej heller har jag varit med på så många foton. Jag upptäckte nämligen att jag bara larvade mej framför kameran och när jag själv stod för plåtandet flyttade alla bara på sej eller höll upp handen i protest. Så det blev natur och diverse fordon för min del. Upp- och nedgångar har varit mitt gebit sen sent 1980-tal och det har jag blivit rätt bra på, om jag får säga det själv.

Solnedgång i Torshälla någon gång i slutet av 1980-talet.

Kamerautrustningen var under den här tiden en Kodak Disckamera, en sån där platt historia som man matade med en plastskiva med ljuskänslig film i 15 små rutor, och en Minolta av okänd modell. Disckameran skänktes bort för många år sen och Minoltan försvann i nån flytt. 

Jag avslutar med en bild från det bostadsområde jag bodde i som liten, Tynnered. Jag vill gärna återse Göteborg igen men jag är inte så säker att jag vill se Tynnered dock:

Väl mött en annan gång för fler bilder.